Jag och sambon satt och prata här nu ikväll hur länge vi varit tillsammans.....och kom fram till att det är 20  år som vi kännt varann men tillsammans lite mindre , 16 år......

Visst, vårt förhållande håller på att krascha och jag är medveten om det men samtidigt så hoppas jag alltid på det där sista, att allt ordnar sig..vi har tampas i många år, familjerådgivning som inte funka, vi har gjort allt...men det går inte...jag önskar att ngn fee kommer och slår sitt trollspö och  fixar så att det är guld och gröna skogar... att det blir som det var när vi träffades...

Jag har stått i bostadskö i 2 år och jag kollar lägenhet och det lutar att jag tar mig tillbaka till stan igen.
Jag vill inte bo här och se han träffa ngn annan bybo..som nästan allla gör här i byn som separerar...
Det hade nog varit lättare om han varit otrogen så man kunde hata honom...

Men minsta tösa har sin hablitering i uppsala och den är bra...så jag måste nog vara kvar för det...men vi får se  vad som händer..

Jag älskar honom på alla vis men vi kan inte kompromissa om saker den sista tiden och båda känner nog att det vore bättre om vi var åt varsina håll.....även om vi egentligen inte vill...

Fan att livet ska vara så jävla komplicerat!!!!