Precis så kanske man kalla vårt förhållande för just i dagsläge....
Vi försöker hålla humöret uppe, försöker hitta ljusglimtar men ändå tror jag vi vet båda två..innerst inne att det inte kommer att funka....
Jag vet själv inte vad jag ska göra mer nu....
Jag har gett allt vad jag kan ge känns det som...
Satt igår och tittade på gamla kort...och man funderar...Vart gick det snett någonstans????
På korten ser allt så bra ut...vi är lyckliga....eller var vi inte det?
Vi vet inte.....inte jag ivarjefall.....och jag tror inte att  H vet det heller för han har då inte sagt ngt....
Jag vill ha tillbaxs våran glädje vi hade för ett antal år sedan....som slockande någonstans på vägen....
Nej, det är jobbigt....skitjobbigt...
att hela tiden gå och grubbla...vad felet är - vad gjorde jag för fel.....och man fösöker rätta till det man tror det kan vara...men så blir det ngt nytt.....
Vi kan inte hålla på så här....energin orkar inte.....kraften tar slut......och man ska orka med morgondagen....men det är så förbaskat sorgligt......
Att veta att kanske ngn annar brud  ska bo i huset och vara tillsmannas med min H gör mig ännu ledsnare ....för det vill jag inte....Jag är hans kvinna...ingen annan ska ha honom...det är jag som älskar honom....
Ja, han ingen nu så vitt jag vet men jag vet av erfarenheter att alla som harsepararet har hittat ngt nytt....
Det gör mig så ont.........att inte kunna göra ngt....
Det är vårat hus ,(som vi har renoverat även om inte jag har bidragit med nga hantverkarslag)....min H som jag har barn tillsammans med, vi som kämpat i glädje och sorg  ...Varför????????
Jag har bara lust  att försvinna...bort...och aldrig komma hem igen.....men så enkelt är det inte...
Vore jag ensam so no problems......men vi har 3 barn som vi måste tänka på och att de mår så bra som möjligt....
Det är ett helvete detta......
En massa svammel men ibland är skönt att skriva av sig lite..även om ingen läser detta....